Vet ni vad? Bara för att jag har haft det så som jag har haft det. Och alla vet inte allt. Och alla kan inte förså allt. Och alla vet inte att jag tänker på allt. Så har jag börjat skriva. Darför har jag börjat läst böcker där de skrivit om sig själva. Som boken jag nämnde, "hon går genom tavlan, ut ur bilden." Den jag älskar och får insperation från. Hon ligger på sjukhus ibland och skriver, och skriver även när hon lever i dagliga livet. 
Jag har så mycket att skriva att jag inte vet vart jag ska börja. Men ord, en tankekarta har blivit av. Men det kommer bara mer och mer hela tiden. Att det blir kladd hela tiden. Men så kanske det är? Man vet inte vart man ska börja. Men börjar någonstans, på ett speciellt ställe. Frågan är vart. Vilken mening boken ska börja med. En sida är klar, men somsagt med bara kladd. Jag måste läsa ut "hon går genom tavlan, ut ur bilden" först. Så kanske jag kan börja med resten. För jag orkar inte hålla allting inne längre. Själv kommer det vara bara jag som har texten för mig själv. Kommer inte våga dela med mig. Men vissa meningar kommer kanske få få se. Vi får se. Frågan får vi se vad den blir efter. Hur långt det kommer bli. Jag kommer iallafall inte att tröttna. Kanske tröttna för jag orkar inte rabbla upp allting. Så mycket men ändå så lite.