Jag har en gång i livet njutit av en speciell tid. En tid som jag alltid hade en oäkta vän vid min sida. Det låter jättekonstigt men det struntar jag i. Det var en underbar tid som slutade för en tid tillbaka men jag hade många äkta vänner kvar. Äkta vänner, är det någon som vet vad det egentligen är? Såklart att den personen alltid finns där, och ställer alltid upp. Men hur fan ska man kunna lita på en vän? Tänk om allt man ser är bara falskt. Jag har många vänner som jag inte vet vad dom tycker och tror. Och vissa vänner som säger vad de exakt vill. De flesta närmsta bästa jag vet är de "nya" som kommit in i mitt liv. Som man bara sa ett Hej till förut. Men det är ju skillnad också, finns vissa som jag umgås med sen förskolan.

Förskolan då man struntade fullständigt i livet. Man ville bara ha det bra, vilket jag iallafall hade.

Och jag har en gång i livet njutit av äkta kärlek. Inte kärlek av ett djur, en familjemedlem, eller en vanlig kompis, utan av en kille. En kärlek som jag vill leva med igen. Samma kille skulle inte skada mig, men nytt borde det bli. Ska det bli. Jag är en av dom som såklart ska falla för fel personer. Och att ändra sig fungerar inte, vilket jag är ganska glad över.
Förutom nu, inom kort tid hoppas jag att det blir något. Vad som helst, en kram kan funka. Jag vill se dig, höra dig, och prata med dig. Rysningar i hela kroppen är väl ett tecken när jag ser ditt namn på vissa ställen? Vet inte än om det är posetiva eller negativa. Men det struntar jag i, jag vill se dig. Ha dig här.

If I could, then I would. I'll go wherever you will go.