Du får äntligen känna hur det känns att leva utan de personer som gjorde dig glad. Precis sånt som annat folk fått göra utan dig. Jag är så stolt över mig själv. Även fast jag saknar dig som bara den. Jävligt svårt att träffa en person som alltid fick en att le, som fick en att känna att man inte var ensam varannan vecka. Varannan vecka, där har vi problemet. Varannan vecka vill man inte ha en person som fick en att må så jävla bra och få bort alla tårar man hade på gång. Du var en person som kom helt oväntat när man kände sig som ensamnast. Och där ljuger jag inte. Du kom alltid när jag ville ha dig där. Även fast det enda du ville göra var att säga hej och sedan gå. Du har En gång fått känna vad jag har känt, dendär gången du sa som att allting var som i en kärleksfilm. Jag mådde dåligt efter, men jävligt bra nu. Du har En gång fått känna på den känslan som jag tusentals gånger fått känna. Har det med åldern att göra? Att du är äldre än mig. Eller har det med att jag är tjej? Eller kanske att du är allmänt korkad? Jag har ingen aning. Inte heller någon aning om varför jag skriver dethär. Har fått en jäkligt bra vän tack vare dig. Men fan. Jag vill stå framför dig, stirra, och skrika, även fast jag inte har tid att slösa på dig. Min underbara vän som jag lärt känna vet nästan allt om mig, och jag vet nästan allt om henne. Allt det är tack vare dig, det är det enda du duger för här i livet.